BloggProffs

En ny barndom och ett nytt liv?

- Vad jag har gemensamt med Marcel Proust är fascinationen för tiden och minnet. Men jag är inte alls intresserad av att rekonstruera det förflutna, som Proust är, utan att helt enkelt konstruera det. Jag bygger mig själv steg för steg genom att med varje mening bygga mitt eget förflutna, säger Mircea Cartarescu till Jonas Thente(DN)

Man säger ofta att man bara lever en gång och att det gäller att ta vara på tillfällena. Själv har jag levt ett ganska stillsamt och innehållslöst liv. Det har inte getts särskilt många tillfällen att utföra något utöver det vanliga eller att uppleva några större sensationer.

Men vad är det som säger att jag inte kan ha fler liv än det som jag nu lever? Kanske jag i mitt förra liv var guldgrävare eller geisha? Det kan jag inte veta. Inte heller du, som är främling och inte lever bredvid mig, kan veta något om mitt liv.

Vad händer om jag börjar dikta ihop ett nytt liv till mig själv? Om jag mångfaldigar det liv jag har nu kan man säga att jag har levt mer än en gång?

Om jag berättar för dig, eller min tandsköterska, att jag varit taxichaufför i Bagdad innan jag började köra ut pizza i New York har jag redan börjat fantisera ihop ett nytt liv. För mina grannar berättar jag om yrken jag aldrig utövat och beskriver orter jag aldrig besökt( när allt kommer omkring, vem vet den absoluta sanningen?). För barnens kompisar skildrar jag små och stora äventyr väldigt grundligt och jag nöjer mig inte med några fuskverk.

Jag förskönar anekdoterna, lägger till detaljer, fyller i tystnaden och stryker osannolikheter. För att inte trassla till det antecknar jag de viktigaste detaljerna. Jag skaffar informaton och framhärdar mitt fiktiva liv. I min hjärna graveras händelser från mitt fiktiva liv in i minnet.

Under några månader blir jag förtrogen med mitt uppdiktade liv. Jag har fått svara på frågor och förklarat det som verkat otydligt. Jag berättar, beskriver och upprepar min nya biografi. Jag har gjort människor övertygade om sanningshalten i det jag berättar. De personer som blivit övertygade om mitt fiktiva liv låter berättelserna om mig föras vidare och de framställer mig i den dager som jag själv skapat. De tror på det.

Men varför skulle jag inte själv kunna tro på mitt fiktiva liv? Kan jag komma till den punkten där jag själv börjar tvivla på om mitt livs saga är sant eller falskt? Gränsen mellan mitt verkliga liv och mitt fiktiva liv borde allteftersom bli allt mindre urskiljbar. Till slut uppnår jag en övertygelse att det som jag nyligen betraktade som mitt verkliga liv i realiteten inte är något annat än en fiktion bland många andra liv. Varken mer eller mindre.

, , , , , , , , , , , , , , intressant

Lämna en kommentar


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu