…frÖken fÖrster goes frÖnkenstein!
Att leva med ADHD är en prövning. Inte för mig som bär på eländet, men för alla de som råkar befinna sig i närheten när man får en FrÖnkenstein. Det gäller att vara utrustad med tålamod och lugn, en gnutta förnuft och gott läkekött. Det är inte lönt att försöka kommunicera med monstret som uppenbarat sig. Än mindre fruktbart är det att leka psykolog, hålla med, klappa om eller le med förstående ögon. Då blir jag verkligen crazy och vrålar värre än en flock hungriga lejon. Det finns ingen manual hur du bäst kan hjälpa för jag vill inte ha hjälp.
Det bästa sättet att rida ut stormen för den som befinner sig i närheten är att söka skydd och se till att inte själv bli sårad, arg eller förtvivlad . Stäng av hörseln så att du inte hör mina svordomar, glåpord och besvärjelser. Utmana mig inte med ditt stirrande utan vänd bort blicken. Försök att inte ta åt dig av mitt beteende, mina ord eller ilska. Det är mig det är fel på. Förbli opåverkad, låt eländet rinna av dig. Det är inte dig jag vill åt, det är mitt sätt att bringa stiltje efter stormen, ett försök att bränna alla proppar i huvudet för att sedan få lugn. Därefter kan systemet startas om och jag är världens goaste och gladaste igen.
Mina FrÖnkenstein-utspel kan komma ur tomma intet. Jag har länge funderat på varför det är så . Men jag har gett upp och försökt acceptera tanken på att min hjärna kopplar och strukturera stimuli på ett väldigt egendomligt och okontrollerbart sätt. Istället fokuserar jag på att bemästra själva utloppet eller utbrotten och skona min familj från de värsta stunderna.
Man kan känna när frÖnkenstein är på väg. Tankarna hoppar och far, koncentrationen är minimal. Jag registrerar minsta lilla ljud, varenda rörelse och alla sinnen är inställda på maximal registrering. Den utrensande censuren orkar inte sortera alla intryck och stimuli. Ska försöka beskriva några minuter innan ett vulkanutbrott: Jag hör mina egna andetag, hjärtat som slår, hunden som snarkar, grannens bil som accelererar, termostaten som slår på och av. Min yngsta dotter som vänder blad i en bok och den äldsta som sitter och skruvar sina hårlockar med pekfingret. Stänger av datorn. Jag hör blåsten där utanför, änderna som tjattrar. Jag hör hur kläderna rör sig mot kroppen och jag urskiljer åter en av grannarnas bilar. Genom fönstret kan jag se solens reflexer på ett blankt grästrå och härinne sitter papegojan och knorrar med näbben. Den äldsta dottern byter ställning, hennes kläder hörs också. På radion spelar de Di Leva, en sång jag gillar. Jag smakar paprika i munnen. Går mot datorn. Sätter på kaffevatten. När kommer Micke? Den yngsta börjar hoppa hage på golvklinkret. En moped därutanför kämpar i motvinden. Undrar hur det går med min väninnas nyfödde? Jag borstar tänderna. Blir betuttad i mina fötter och börjar leta nagellack. Hunden vaknar. Hennes rumpa vispar mot golvet och låter som vassa viskningar. Var är Simba? Solens reflexer i gräset igen. Kläderna som låter. Sätter på datorn. Hårlockarna som skruvas runt en finger. Svansen vispar vispar vispar. Trappan behöver dammsugas. Vilken mat ska jag servera idag? När kommer han hem förresten? Vindkraftverket svajar.Papegojan som sträcker på vingarna. Solens reflexer i fågelbadet därute. En katt som går i singeln på uppfarten. Var är mitt kaffe? Sätter på kaffevattnet igen. Lilltjejen vill byta kläder. Rotar i en av våra klädhögar. Hittar en snygg kjol jag glömt bort. Micke gillar den. Nu minns jag. Hunden i hälarna. Kollade jag e-mailen innan? Gäspar, viftar och vispar. Kaffevattnet kokar. Lilltjejens kläder. Hon vill ha det som ligger i tvättmaskinen alldeles blött. Ser tånaglarna igen. E-mailen? Lampans reflexer på torktumlarens framsida. Alldeles för vitt ljus. Lilltjejens kläder mot klinkern. Knappmetallen mot keramiken, klink, klink. Middagsmaten? Mjukiskläder, doftar rosa och gott. Tyllkjol låter krispigt som maräng. Fikasugen. Sätter på kaffevatten. Hunden vispar och går ut. Katten kommer in. Våta tassar mot golvet. Sugproppsljud mot golvet.
En stund senare räcker det med att barnen ställer en enkel fråga och adrenalinet börjar koka. Hjärtat slår i 170. Det slår lock för öronen. Jag vill slå sönder något, men lyckas avstyra impulsen. Jag biter så hårt jag kan på insidan av kinderna. Jag flåsar av ilska.
MAXIMUM OVERLOAD!!
För att undvika frÖken frÖnkenstein, det vidriga och svavelosande monstret, tillgriper jag plan B.
Jag hoppar i gummistövlarna och i all hast säger jag till barnen att ta varsin glass i frysen. Hundarna och jag springer ikapp till vindkraftverket, tårarna rinner, det svider i lungorna och jag fryser i den tunna tröjan. Det är en kilometer dit, men jag springer ytterligare två i kyla och småregn. Uppe ifrån kullen ser jag ner över vår gård. Det lyser i alla fönstren och ser väldigt mysigt ut. Där bor jag med min lilla familj, med sambon, barnen och alla djuren. Världen är helt plötsligt vacker igen! Agressionen borta. Hjärtat är lugnt och i mörkret ser jag hundarnas varma andedräkt förångas. Dags att börja om! Dags att gå hem!