455 o1 o1

Vad är adhd?

Bland barn är det inte ovanligt att ha svårt att sitta stilla eller att koncentrera sig. Men för vissa är svårigheterna så stora att de skapar problem i vardagen. Då kan det handla om adhd.

Adhd är en diagnos som används för svårigheter inom tre huvudområden. Den som har adhd har svårt att

• hålla kvar uppmärksamheten
• kontrollera sina impulser
• vara lagom aktiv.

Problemen vid adhd är så uttalade att de påverkar personens hela livssituation. Exakt hur svårigheterna ser ut varierar genom livet. Till exempel påverkar ålder och uppväxtmiljö hur problemen visar sig. Adhd har mest uppmärksammats hos barn men finns också hos ungdomar och vuxna.

Adhd är en förkortning för den engelska benämningen attention deficit/hyperactivity disorder. På svenska brukar det översättas med: ”uppmärksamhetsstörning med överaktivitet”

Läs mer om de olika symtomen vid adhd i nästa kapitel, Symtom.

Adhd och damp

En del som har adhd har också problem med motoriken. Det innebär att de har svårt att kontrollera sina kroppsrörelser. Det kan också vara svårt att tolka upplevelser och sinnesintryck.

Om man har dessa symtom utöver adhd brukar man, åtminstone i Norden, få diagnosen damp. Förkortningen står för ”dysfunktion vad gäller avledbarhet, motorisk kontroll och perception”.

Nedsatt funktion i delar av hjärnan

Trots att det pågår mycket och intensiv forskning om hjärnan är mycket fortfarande okänt när det gäller vad som egentligen händer i hjärnan. Ännu vet inte läkarna allt om hur olika beteendeproblem hänger samman med hjärnans funktion. Orsakerna till adhd är därför i dag endast delvis kända.

När man har adhd fungerar vissa betydelsefulla hjärnfunktioner inte helt som de ska. Framför allt gäller det funktioner som är viktiga för att man ska kunna organisera och planera sina handlingar. Har man adhd är man i stället ofta impulsiv och handlar direkt så fort en tanke dyker upp.

Ett annat exempel på en funktion som kan vara nedsatt vid adhd är förmågan att mobilisera energi och motivation för en uppgift som inte känns spännande eller utmanade, även om den är viktig.

De hjärnfunktioner som inte fungerar bra vid adhd finns framför allt i pannloberna, men också funktioner i hjärnstammen och i lillhjärnan har betydelse.

Signalämnen har betydelse
I några studier har forskare kunnat visa att människor med adhd har förändringar i hjärnans uppbyggnad, och att vissa delar av hjärnan arbetar på ett avvikande sätt.

För att hjärnan ska fungera väl måste nervimpulser snabbt kunna överföras från en nervcell till en annan. De ämnen som ansvarar för att detta sker kallas signalämnen. Varje signalämne har sin speciella betydelse för olika hjärnaktiviteter. De ämnen som är viktigast vid adhd är dopamin och noradrenalin. Om det finns för lite av dem eller om de fungerar dåligt i vissa delar av hjärnan, skapar det problem som är typiska för adhd.

.

Både ärftlighet och miljö påverkar

När forskare har studerat varför adhd uppstår verkar ärftlighet vara den viktigaste faktorn. Det man ärver är vissa gener som styr uppbyggnaden av hjärnans olika delar. Därmed påverkas till exempel hur signalsubstanserna fungerar. Eftersom det finns så många olika slags störningar inom diagnosen adhd, så måste många olika gener vara inblandade. Forskare har hittat ett par av dem, men dessa gener har bara kunnat förklara en liten del av symtomen.

Hjärnans utveckling påverkas förstås också av de upplevelser och erfarenheter som ett barn har under sin uppväxt. Det innebär att både arv och miljö spelar en roll för hur problemen vid adhd visar sig.

Tidiga skador är ibland orsaken

Vissa barn har fått störningar i hjärnan på grund av komplikationer under fostertiden, vid förlossningen, under första levnadsveckan/veckorna eller under spädbarnstiden. De kan till exempel ha råkat ut för bristande syre- eller näringstillförsel under fostertiden eller fötts för tidigt och haft låg födelsevikt. Fostrets hjärna kan ha drabbats av en infektion eller påverkats av olika gifter. Men skador under foster- och spädbarnstid är en relativt ovanlig orsak till adhd.

Hur vanligt är adhd?

Adhd finns i alla kulturer och i alla sociala skikt. Ett stort antal vetenskapliga undersökningar från olika delar av världen har gjorts. En sammanvägning av resultaten är att ungefär tre till sex av hundra barn i skolåldern har adhd.

Vanligare hos pojkar

Forskningen om barn och ungdomar med adhd har huvudsakligen varit inriktad på pojkar. Därför är kunskapen om adhd hos flickor mindre. Utifrån de studier som finns verkar det vara två till tre gånger vanligare med adhd hos pojkar än hos flickor.

Grundproblemen hos flickor med adhd är samma som hos pojkar. Men de visar sig oftare som koncentrationssvårigheter än överaktivitet. Pojkar med adhd har oftare ett beteende som stör andra, medan flickorna har mer inåtvända symtom. Det kan vara dålig självkänsla, nedstämdhet eller olika kroppsliga symtom som ont i magen eller i huvudet.

Viktigt att lära sig leva med symtomen

Många föräldrar som frågat läkare och psykologer om sina barns beteendeproblem fick tidigare lugnande besked om att symtomen vid adhd skulle försvinna under uppväxten. Men aktuell forskning visar att de grundläggande svårigheterna kommer att finnas kvar hos de flesta under hela uppväxten. Kanske finns problemen kvar under hela livet i någon form, men adhd hos vuxna har ännu inte studerats tillräckligt länge för att forskare med säkerhet ska kunna veta det.

Ungefär hälften av dem som har adhd i skolåldern har kvar betydelsefulla symtom även efter tonåren. Andra har mer lindriga symtom som ändå kan ha betydelse, eftersom de påverkar vad man orkar med i arbetslivet och i nära relationer. Det är alltså viktigt att den som har adhd får hjälp och stöd under både barndom och ungdomsår. De måste lära sig att förstå sig själva och att hantera svåra situationer.

Det är ändå viktigt att framhålla att en del barn med adhd fungerar bättre i tonåren och sedan som vuxna än de gjort tidigare. De kan ha hittat vägar förbi sina svårigheter och valt skolinriktning och yrke där symtomen inte är till hinder, utan ibland till och med är en tillgång.

En diagnos som ofta väckt diskussion

Det har forskats kring barn med det vi numera kallar adhd sedan hundra år tillbaka. I olika skeden har det under åren diskuterats livligt, framför allt om vad som egentligen är orsaken till problemen. Olika synsätt har ställts mot varandra.

Biologiska förklaringar betonar att det är en förändring i hjärnan som orsakar problemen. Det har också tidigare funnits psykologiska förklaringar som nu inte längre gäller. Exempelvis att problemen berott på föräldrarnas bristande förmåga att vårda sitt barn. I andra skeden har sociala förklaringar betonats. Till exempel att beteendeproblem hos barn är en reaktion på pressade omständigheter i familjen och samhället.

Till skillnad mot tidigare finns det numera ett vetenskapligt underlag för att förstå adhd, som stärker den biologiska förklaringen. De som forskar inom området är i dag eniga om de basfakta om adhd som beskrivs i den här texten.

Många olika symtom

Det finns tre slags problem som den med adhd har, men som visar sig på olika sätt:

• Uppmärksamhetsstörning.
• Överaktivitet.
• Impulsivitet.

Att ett barn har problem med något av detta betyder förstås inte att barnet måste ha adhd. Det finns många skäl till att ett barn mer eller mindre tillfälligt kan ha svårt att koncentrera sig, ha svårt att sitta still eller att lyssna uppmärksamt. Det kan vara en reaktion på förhållanden i hem eller skola, men också vara en följd av en kroppslig sjukdom.

Precis som vid andra medicinska och psykologiska tillstånd, är gränsen mellan vad som uppfattas som normalt och vad som uppfattas som avvikande inte helt självklar. Det finns många barn med liknande problem, men inte av den svårighetsgraden att de skulle få diagnosen adhd.

För att få diagnosen måste symtomen ha funnits under en lång tid. Varje symtom ska också vara mycket mer påtagligt än vad man kan vänta sig utifrån barnets ålder, kön och utvecklingsnivå. Särskilt viktigt är att svårigheterna kraftigt påverkar barnets totala sätt att fungera och leda till problem i flera olika typer av vardagssituationer, till exempel både i skolan och hemma.

En del är överaktiva, andra oföretagsamma

Barn med samma diagnos kan visa väldigt olika beteendestörningar. En del har framför allt problem med uppmärksamhet och koncentration. De är sällan överaktiva utan snarare oföretagsamma. De kan ha ett drömmande beteende och ha svårigheter med att komma igång och få sina uppgifter gjorda. Andras problem domineras av att de är överaktiva och har svårt att hejda sina impulser. Sedan finns också de som har en kombination av båda störningarna.

Symtom hos små barn

Hos förskolebarn med adhd är det största problemet oftast överaktivitet. De är ständigt i rörelse; hoppar, springer och klättrar. När de får syn på något störtar de genast iväg för att undersöka saken. De verkar inte det minsta medvetna om faror de utsätter sig för. Leken blir fort splittrad och samvaron med andra barn fungerar sällan bra.

Det är vanligt att barnen har snabba humörsvängningar och reagerar med kraftiga utbrott, även vid små motgångar. Eftersom barnens handlande är så oförutsägbart måste de ha mycket tillsyn. Det kan vara väldigt krävande för föräldrarna.

Problem i skolåldern

Även i skolåldern är det ofta barnens överaktivitet som omgivningen mest reagerar på. Barn med adhd kan inte sitta stilla, tempot i leken blir snabbt uppvarvat och de pratar och låter mycket hela tiden.

När barnen kommit upp i skolåldern börjar omgivningen förvänta sig mer av dem. Människor runt omkring räknar med att de ska förstå vad som är passande att säga och göra. Det förutsätts också att de ska kunna planera och ta ansvar för sina handlingar. Eftersom många som har adhd inte kan kontrollera sina impulser märks deras problem tydligare nu. De klarar inte att vänta på sin tur utan avbryter och kommenterar. Ofta innan de lyssnat färdigt och utan att förstå att andra blir irriterade. Att stå i kö, att vänta eller att tänka långsiktigt är ofta svårt. Det är också svårt att planera saker och att hålla fast vid och genomföra en idé. I stället dras barn med adhd till sådant som ger en snabb tillfredsställelse utan stor ansträngning.

I skolan ställs också krav på att barn ska kunna koncentrera sig trots att det kanske händer mycket runt omkring. Barn med adhd störs lättare än andra. De hoppar från en sak till en annan och har svårt att bli klara med sina uppgifter. Andra barn med adhd som har uppmärksamhetsproblem kan i stället beskrivas som dagdrömmare. De sitter ofta i egna tankar och har svårt för att komma igång med sina uppgifter. De kan också verka förvirrade och inte riktigt närvarande i det som sker.

Rörelse och uppfattningsförmåga

En stor andel av de barn som har adhd har också motoriska svårigheter. Det kan till exempel vara svårt att få kroppens rörelser smidiga och samordnade. Barnet kanske rör sig klumpigt, slår i saker eller tar för hårt i andra. Det kan verka som om barnet är slarvigt och oförsiktigt. Det kan göra att det exempelvis är svårt för barnet att klara sig i bollsporter och lekar som är fysiska och tävlingsinriktade.

Många barn med adhd har också problem med det som kallas perception, det vill säga hjärnans förmåga att uppfatta och tolka olika sinnesintryck. Barnet kan till exempel ha svårt att helt förstå innebörden av vad det ser eller hör. De kan också ha problem med att sålla bort oviktiga intryck från viktiga, eller att uppfatta de koder som finns i samspelet mellan människor. Då kan situationer med många olika intryck kännas kaotiska, och barnets beteende uppfattas som avvikande av andra.

Språksvårigheter är vanligt

Många småbarn som har adhd, särskilt om de också har damp, har en sen tal- och språkutveckling. Rester av detta finns ofta kvar i skolåldern i form av en språklig osäkerhet. Barnet kan ha svårt att hitta ord, att formulera sig i fullständiga meningar och att uttrycka sin vilja. Om det är så, så ökar risken för att barnet använder knytnävarna i stället för att prata sig ur en konflikt.

Man kan också ha en dålig förmåga att uppfatta de ljud som bygger upp ord, fonemen. Då hör man inte att ord rimmar, det blir svårt att uttala ord rätt. Det blir också svårt att koppla ihop bokstäver med rätt ljud när man lär sig läsa. Det här är problem som är typiska för dyslexi – läs- och skrivsvårigheter. Ungefär hälften av alla med adhd har stora läs- och skrivsvårigheter. Därför är det alltid bra att göra en utredning om båda tillstånden när någon har större problem med sin koncentration.

Motsägelsefulla problem ibland

En del barn med adhd har svårare än sina jämnåriga att tänka ut lösningar på problem, minnas, resonera, och använda abstrakta begrepp. Det här kallas för kognitiva funktioner. Det är vanligt att barnens förmåga varierar väldigt mycket inom olika områden. Det gör att det kan vara svårt för omgivningen att förstå när de har problem eller inte.

Hetsigt humör och trots

Många barn med adhd har svårt att tåla krav och förändringar. De möter ofta sina föräldrars uppmaningar med protester och starka känslor. När de känner sig frustrerade svarar de lätt med stora utbrott av ilska, även om det för en vuxen kan handla om småsaker.

Det finns en risk för att protester och bråk blir ett mönster i samvaron mellan föräldrar och barn. Det kan som förälder vara svårt att orka vara förstående mot sitt barn och hitta bättre sätt att bemöta det på. Därför är det viktigt att föräldrarna får hjälp med att förstå och orka med barnets krävande beteende.

När problemen blir värre

I tonåren kan mönstret med protester mot de närmaste i omgivningen utvecklas till ett mer allmänt avståndstagande mot auktoriteter. Det kan leda till att ungdomar med adhd får mer allvarliga sociala problem. De riskerar att hamna i missbruk och kriminalitet. Därför är det viktigt att omgivningen förstår problemet i tid. Föräldrar och andra i omgivningen behöver hjälp med att försöka ändra det trotsiga beteendet medan det fortfarande går att påverka.

Det är betydligt vanligare att pojkar utvecklar den här typen av aggressivt beteende än flickor.

Många mår psykiskt dåligt

Det är mycket vanligt att barn och ungdomar med adhd är ängsliga, osäkra och saknar tilltro till sin förmåga och popularitet. En del döljer det genom en tuff framtoning, medan andra är tillbakadragna och osäkra. Vissa utvecklar till och med en depression.

En del barn med adhd lider också av en stark oro eller ångest inför vissa saker. Att lida av ångest eller depression förstärker förstås de koncentrationssvårigheter som man redan har.

Adhd hos ungdomar

Länge var uppfattningen att problemen vid adhd skulle försvinna när barnet blev äldre. I dag vet forskarna att det sällan är så. De grundläggande problemen kvarstår i högre eller mindre grad hos de flesta även i ungdomsåren och ända upp i vuxen ålder. Vissa problem, som svårigheter med att sitta stilla minskar ofta, medan koncentrationssvårigheter finns kvar.

När ungdomar med adhd själva har beskrivit sina känslor, berättar många om en känsla av inre oro, en otålighet och otillfredsställelse som de inte riktigt förstår eller kan påverka. Otåligheten gör att de fort tröttnar på sådant som kräver tankemöda eller som är rutinmässigt och inte så spännande. De har svårt att upprätthålla koncentration under stillasittande aktiviteter, som att läsa eller lyssna i skolan.

Många har fortfarande i ungdomsåren svårt att kontrollera sin sinnesstämning och sitt humör. Humöret svänger snabbt och de beskriver själva att de har ett hett temperament eller en ”kort stubin”. Andra utmärks mer av sin oföretagsamhet och passivitet. De har svårt att komma igång med sina arbetsuppgifter eller dagliga rutiner. Saker blir bara inte gjorda. Ibland verkar de drömmande och tappar lätt tråden i samtal eller vid läsning. De har svårt för att upprätthålla energin om uppgifterna inte är väldigt motiverande.

En del har också kvar sitt impulsiva sätt och sin oförmåga att se konsekvenserna av sitt handlande. De hamnar lätt i situationer som de i efterhand ångrar. Det innebär att de är mer beroende än andra ungdomar av att det finns vuxna i deras omgivning som förstår dem, ser dem och som bryr sig om vad de gör och hur de mår.

Adhd hos vuxna

Ungefär hälften av dem som har adhd som barn har kvar koncentrationssvårigheter i 20-25-årsåldern.

De problem som många vuxna med adhd beskriver är en känsla av otålighet, rastlöshet och vantrivsel när inget spännande händer. Man kan ha svårt att vara uppmärksam när man ska lyssna på andra och svårt att behärska sina känslor. Många beskriver att de fortfarande har en benägenhet att handla för fort utan att hinna tänka efter ordentligt.

Precis som barn, kan vuxna med adhd ha problem med att organisera arbetet, studierna eller vardagssysslorna hemma. Man kan ha svårt att tåla vardagsstress och man känner sig lätt utarbetad. På jobbet kan det vara svårt att klara av många arbetsuppgifter samtidigt.

För de flesta vuxna med adhd handlar problemen framför allt om svårigheterna med koncentration och uppmärksamhet och mindre om överaktivitet. Vuxna med adhd är oftare passiva. Man kan ha svårt för att komma igång och bli klar med en uppgift. I stället skjuter man upp det som borde göras.

När behövs en utredning?

Om ett barn har symtom som allvarligt försvårar vardagen bör det få möjlighet till en utredning. Den kan ge en bättre förståelse för barnets problem och leda till att det får hjälp. Även för oroliga vuxna kring barnet kan det vara till stor hjälp med en utredning som ger svar på de frågor man har.

Däremot behöver inte alla som misstänks ha adhd gå igenom en utredning för att få hjälp. Ibland kan det räcka med att till exempel en sjuksköterska vid BVC eller en skolpsykolog förstår problemet när en förälder beskriver sitt barn. Om föräldrarna känner att det räcker med det stödet för att kunna hjälpa barnet, behövs ingen mer utredning. Samma sak gäller i skolan. Där kan en lärare kanske anpassa undervisningen så att barnet fungerar bättre. Då behöver barnet inte utredas för att få en diagnos som sammanfattar svårigheterna.

Hur utredningen går till

Om man som förälder misstänker att ens barn har adhd, och vill ha hjälp, vänder man sig i första hand till barnavårdscentralen, skolhälsovården, en barnläkare eller en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, BUP. Då kan man få en första bedömning, och sedan inleds eventuellt en utredning av barnet.

Det finns ingen specifik undersökning, vare sig medicinsk eller psykologisk, som kan avgöra om en person har eller inte har adhd. För att kunna ställa diagnosen, eller utesluta den, måste den som utreder lägga ett slags pussel. Den viktigaste delen är att utredaren skaffar sig en så noggrann bild av barnets sätt att fungera som möjligt. Det görs framför allt genom intervjuer med personer som känner barnet väl, i första hand barnets föräldrar, men också förskolläraren eller läraren. Dessutom samtalar utredaren med barnet och observerar hur barnet beter sig. Detta kompletteras med någon form av psykologiska test för att bedöma barnets förmåga till problemlösning och barnets allmänna utvecklingsnivå. Barnet får svara på frågor och lösa olika uppgifter med hjälp av bilder och figurer.

Utredningen ska också visa om barnet har andra problem som blir en extra belastning. Det kan gälla motorik, språk och inlärningsförmåga. Det kan också handla om att upptäcka problem i familjen eller i närmiljön som försämrar chanserna till en bra hälsa och utveckling.

För att utföra en heltäckande utredning kan det behövas medverkan av personer med olika kompetenser. Förutom läkare och psykolog behövs ibland också andra yrkeskategorier som pedagog, sjukgymnast eller logoped. Oavsett om slutsatsen är att barnet har adhd eller inte, ska utredningen beskriva barnets svårigheter och resurser. Vilket slags hjälp som barnet behöver ska också beskrivas.

Utredning av vuxna

Innehållet i en utredning av en ung människa eller en vuxen som misstänks ha adhd, går i princip till på samma sätt som en utredning av ett barn. Syftet med utredningen är att hjälpa personen att själv förstå sina förutsättningar och problem. Det gör det lättare att kunna planera sitt liv.

Att förstå är första steget mot hjälp

Man kan inte bota den störning som någon gång har uppstått i hjärnan vid adhd. Den viktigaste hjälpen för ett barn med adhd är att de vuxna omkring barnet förstår vilka begränsningar och svårigheter barnet har, och vad de beror på. Först då kan barnet mötas med realistiska förväntningar och krav. Föräldrar, förskolepersonal och lärare behöver lära sig hur de ska kunna hjälpa barnet i vardagen så att så få problem som möjligt uppstår.

Stödinsatserna måste planeras långsiktigt och ofta måste många personer vara inblandade och samordna sina insatser. Det är inte alltid lätt.

Föräldrautbildning

På vissa håll i landet finns det särskilda kurser för föräldrar till barn som har adhd. Syftet är att man ska lära sig förstå sitt barns beteende. Man ska också hitta sätt att hantera barnets problem utan att alltför ofta hamna i konflikter. Eftersom föräldrautbildningen ofta sker i grupp, får man också en möjlighet att dela erfarenheter med andra som har samma situation.

Flera föräldrautbildningsprogram har visat sig kunna förbättra både barnens symtom och relationerna inom familjen. Det har däremot varit svårt att överföra resultaten från hemmiljö till skolan.

Mediciner kan hjälpa vissa

Läkemedelsverket har utformat riktlinjer för läkemedelsbehandling vid adhd hos barn och ungdomar. Enligt riktlinjerna ska man först pröva med andra stödinsatser. Om de inte har hjälpt, och om symtomen allvarligt påverkar barnets eller den unges totala sätt att fungera, kan det vara aktuellt med mediciner. Medicinering ska alltid kombineras med andra stödåtgärder, som råd till föräldrar och anpassning i förskolan och skolan. Det är sällan som barn under sex år får medicin.

Det finns flera mediciner som minskar vissa av symtomen vid adhd. De som har visat bäst effekt och samtidigt har ganska få biverkningar, är de som kallas för centralstimulerande medel. Hit hör läkemedlen Concerta och Ritalin som kan skrivas ut av barnpsykiatrer, barnneurologer och vissa barnläkare. Behandling med centralstimulerande läkemedel är känd sedan 30-talet. Flera studier har visat att de har god effekt på adhd hos barn.

Medicinerna ökar koncentrationsförmågan och minskar överaktiviteten och impulsiviteten hos de flesta barn med adhd. Därigenom förbättras barnens sätt att fungera och de får lättare att klara skolgång och samvaro med andra under uppväxten. De som har mest glädje av behandling är de som har mycket stora problem med impulsivitet och överaktivitet. Stora koncentrationssvårigheter hos barn som inte är överaktiva, utan snarare passiva, kan också förbättras med medicin. Effekten för dessa barn är dock mer osäker.

En ny medicin, innehållande substansen atomoxetin, som framför allt påverkar signalämnet noradrenalin, har också visat sig ha god effekt vid adhd. Den medicinen heter Strattera. Strattera tillhör de mediciner som har långtidseffekt (cirka 24 timmar) och kan doseras en gång per dygn.

Biverkningar

Biverkningarna av centralstimulerande medel är lindriga. De vanligaste är försämrad matlust, insomningssvårigheter och magont. I sällsynta fall händer det att barnens psyke och beteende påverkas på ett negativt sätt. Då måste man sluta med medicinerna. Flera studier har visat att det inte finns någon risk för att bli beroende av läkemedlen.

En nackdel med de centralstimulerande medlen har varit att dessa mediciner har kort verkningstid och därför måste tas flera gånger om dagen. I dag finns långtidsverkande beredningsformer i form av Concerta och Ritalin kapslar som gör användningen enklare för många då dessa mediciner bara behöver tas en gång per dag.

Attention

Riksförbundet ATTENTION, intresseorganisation för neuropsykiatriska funktionshinder
Förmansvägen 2
117 43 Stockholm
08-709 22 60
[email protected]
http://www.attention-riks.se/

För barn och ungdomar med rörelsehinder

Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, RBU
S:t Eriksgatan 44
Box 8026
102 40 Stockholm
08-677 73 00
[email protected]
http://www.rbu.se/

Socialstyrelsen

På Socialstyrelsens webbplats finns en kunskapsöversikt om Adhd från 2002, som även går att hämta i pdf-format.

Kunskapsöversikt om Adhd från Socialstyrelsen

Boktips

Boken ”Barn med koncentrationssvårigheter” är skriven av Björn Kadesjö, överläkare vid barnneuropsykiatriska kliniken vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus (Liber, 2001). Författaren tar upp vad av den här typen av problem beror på och vad man kan göra åt dem.

Boken ”Ett barn i varje klass: Om ADHD och DAMP” är skriven av Christopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri (Cura, 2005). Den riktar sig både till yrkesverksamma och till föräldrar till barn med adhd och damp.

Boken ”Explosiva barn”, av den amerikanske läkaren Ross W Greene (Cura 2003) handlar om hur man kan hjälpa barn med svårhanterliga beteenden som häftiga vredesutbrott, impulsivitet, instabilt humör och aggressivitet.

Boken ”Vuxna med Damp/Adhd” är skriven av Vanna Beckman (Cura, 2001) och vänder sig dels till dem som lever med problemen eller diagnosen som vuxna, dels till alla som yrkesmässigt kommer i kontakt med besvären.