biljard på schemat
Imorgon ska älsklingen och jag spela biljard. Det är säkert tre månader sedan vi spelade. Men nu är det alltså dags igen. Jag ringde nyss och bokade oss på bord nummer ett för tre timmar.
Mitt intresse för biljard började egentligen redan i tonåren. Då fanns det något som kallades ”fritt valt arbete” på schemat i högstadiet. Egentligen var det inte tal om något arbete, utan snarare en fördjupning i något man var intresserad av. En termin målade jag t.ex olja och under en annan lärde jag mig att framkalla foto i mörkrum. I nionde klass hade jag provat på det mesta av det jag ansåg lockande. Förutom biljard då. Jag blev biten direkt och spelade biljard på både utsatt schematid, på rasterna och efter skoltid. Men så kom ju annat in i livet och man glömde bort biljarden. Tills jag träffade älsklingen!
Nu är vi lika nördiga båda två. I somras fick jag en väldigt fin kö av honom i present. Själv hade han redan en proffskö och tyckte väl inte att jag skulle vara sämre, även om jag inte är på långa håll lika duktig som honom. Jag, biljardens amöba, fick en Predator-pinne.
Det kändes lite speciellt att spela med den. Spikrak, inte krokig som de i klubbens köställ. Det var förstås lite pinsamt att komma till spelhallen, för min förmåga står inte riktigt i proportion till hur mycket pinnen är värd. Somliga kan spela med en skalad björkgren och ändå platsa i landslaget. Jag hör inte till den kategorin. Älsklingen spelar skiten ur mig åtta gånger av tio.
Man ska ju ha ett fodral också, för att lätt kunna bära kön med sig. Kön är tvådelad, som tur är, annars hade man behövt ha en väldigt lååååååååång väska. Min väska följde med på köpet. Det är en sådan väska de slänger efter en.
Även om väskan där ovan fyller sin funktion har jag börjat spana efter alternativ som kan matcha min tjusiga pinne. För att uttrycka mig som en modebloggare: Vill haaaaaaa!
Sen kan man ju alltid utöka sin professionella look. För att kön ska glida lätt över vänsterhanden kan man införskaffa en speciell handske. Det hade jag behövt i våras, då luftfuktigheten var ganska hög där vi spelade.
Om man vill få sin motståndare att tappa fattningen kan man ju alltid klä sig lite utmanande. Det fungerar ganska bra på älsklingen iallafall. Bästa receptet för att få honom på fall är en tajt topp, en ännu tajtare kort-kort och 11 cm klackar. Men det funkar lika bra om man springer och fyller på hans öl i baren varannan kvart. Då kan man åtminstone klä sig bekvämt.
P.s Jag hoppas ni förstår vilka problem jag har med koncentrationen D.s
Andra bloggar om: biljard, predator, klädsel, väska, fritid, eightball, snooker
november 9th, 2007 at 6:09 f m
…jag hade nog satsat på barenknepet *både listig och stark* med risk att fasna där eller nån annanstans själv. Biljard sa du?!
Vinna är ju trevligt! Men när jag tänker efter så struntar ju jag i vem som vinner. Det är hur man vinner som är grejen, en sport i sig.
Jag håller på dig ja! Lycka till!
november 9th, 2007 at 8:44 f m
Barenknepet är kanske ganska klipskt, men jag gillar inte fulla människor och dessutom blir det ganska dyrt.
Att vinna är inte särsilt viktigt för mig heller. Däremot är det en oslagbar upplevelse att se motståndarens min….thihi….det pyr svavel ur öronen på honom och han blir knäpptyst för en lång stund och sedan får jag en massa beröm. Det är nog berömet jag spelar för – det fungerar bättre än en månadsdos concerta. I´m a sucker for love!
november 9th, 2007 at 9:57 f m
…eh, du slår mig där.*asch* You´re right.
Det var berömmets poäng jag tydligen jagade… *beröm till dig som är klok(are) nu*