455 o1 o1

När man har en blogg är det tänkt att man ska göra inlägg med jämna mellanrum. Eller åtminstone borde göra det. Men det orkar jag inte alltid. Allför ofta händer det att jag fastnar i pyjamasen eller hittar något roligare att göra…..oh, kolla in katten-syndromet växer sig ganska stort ibland, även om man älskar själva skrivandet och sina datorer. Fast ibland kan ju anledningarna vara flera.

Nu har det alltså hänt – jag vet inte vad jag ska skriva om, fastän det finns väldigt mycket att förmedla, så kan jag inte. Det är så att jag blivit rädd för att bli alldeles för personlig. Det undviker jag gärna, det har ni nog märkt, men det är av ren självbevarelsedrift. Så länge jag inte är personlig, kan ingen skada mig. Jag pratar inte gärna om mina mörka sidor och många tror att jag är lika förnuftig och stark som jag framställer mig själv här på bloggen. Men så är det inte! Jämte den soliga skribenten sitter den solkiga och nedsvärtade Frk F. Henne ser ni inte särskilt ofta här på bloggen. Hon spökar bara i kulisserna.

Många kanske tror att jag lever upp till alla de råd och tips som jag delat med mig angående ADHD och ADD. Men så är det inte. Jag använder dem som riktmärken och kämpar varje dag för att lyckas bli en smula bättre. Även om jag instinktivt känner att råden är rätt för oss med ADHD/ADD är det väldigt svårt att förändra sig. Speciellt efter 38 år med inkörda ADHDvanor och – stötestenar.

Även om man har fått själva nyckeln till att bli bättre, må bättre och fungera nästan som en normal människa, är det ändå som att träda in i en ny värld när man börjar se på saker och ting så som andra icke-ADHD människor gör. Jag gillar det inte alls och får emellanåt en väldigt stark stor lust att hoppa tillbaka till min håla igen.

Min blogg har mellan  250 och 600 besökare varje dag fastän jag knappt skriver något.  Just antalet besökare får mig att bli lite rädd, det känns som om jag har förväntningar på mig. Vad gör en adhd:are då? Slår bakut, så klart, eller flyr fältet. Men det vill jag inte göra den här gången. Nu är det tid att ta tag i den biten också; att övervinna rädslan för att synliggöra alla mina sidor, ljusa som mörka. De kanske inte visar sig omeddelbart, men låt mig växa med uppgiften.  För jag vill nämligen inte att en enda besökare lämnar mina sidor och tror att jag är nån slags ADHD/ADD-guru. Capice?!

Andra bloggar om: att leva med adhd, ADHD, ADD, blogga