Nytt schampoo – das kleine wunder gegen fett
Jag var hos frisören tidigare idag. Jag avskyr frisörer, frisörsalonger, känslan av hår som kilar ner för ryggen, doften av ammoniak, vätesuperoxid, det skärande ljudet från saxen och vanligtvis avskyr jag de som arbetar där också….. Antingen är de malignta divor eller så är de käcka som en hel hejarklack.
Det finns en frisörska jag gillar, nästintill avgudar, men hon är mammaledig just nu och jag får svälja min stolthet och förnedra mig hos någon annan. (Eva, om du läser det här så känn dig som den sanna skatt du är)
Jag går under tiden till olika salonger eftersom jag har en tendens att alltjämnt göra bort mig. Det har jag gjort ända sedan jag var liten. Jag undviker hårklippning lika mycket som andra skyr en rotfyllning hos tandläkaren.
Första gången jag var hos en frisör, var jag runt fyra år gammal. På den tiden hade man inte särskilt mycket att säga till om när det gällde ens utseende. Jag minns att mamma tyckte att mitt hår var väldigt svårborstat och att det var alldeles för opraktiskt att en sådan kladdmaja som jag hade hår som fångade upp både glassbitar, gelehallon och vägdamm.
Hrm…själv tyckte jag att mitt hår var fint. Dessutom väldigt praktiskt eftersom jag kunde gömma mig bakom det. Pappa brukade säga något i stil med ”…där går den stora kalufsen med de två små benen” eftersom det enda man såg av mig bakifrån var ett gungande och lockigt hav som frambars av två klena flickben…..jajaja…min käre far.
Nåväl….mitt första besök hos frisörskan blev inte särskilt lyckat. Jag svimmade nämligen. Det enda jag minns var att jag blev helt kall inuti och att det sedan svartnade helt. När jag vaknade upp satt jag i mammas knä och blev vaggad av och an. Över mig stod halva byns kärringar och ojade sig. Samtliga hade papiljotter, klutar över huvudet och 28 tum stora glasögon. Lite längre bort stod frisörskan med händerna över ansiktet. Hon var alldeles chockad och visste inte vad hon skulle göra. Antagligen trodde hon att hon råkat klippa av mig örat eller näsan. Men så var det ju inte, även om det kändes så.
Jag tål mycket smärta och jag är väldigt uthållig, förmodligen pga att jag är så avtrubbad som jag är. Men rör någon mitt hår på fel sätt, eller klipper det, är det stor risk för att jag svimmar. Hur löjligt det än låter så gör det faktiskt ont när jag blir klippt.
Att föda barn, sätta in spiral, bli sparkad av en häst, klämma tummen i bildörren eller bryta nyckelbenet är ingenting jämfört med att gå till frisören och jag har upplevt alla de där grejerna.
Egentligen skulle jag ju bara saluföra mitt nya schampoo som jag köpte idag som en bieffekt till att frisörskan inte uppfattade mitt ”Nej, tack” innan hon kletade in hela manen med frisyrvax. Hon kunde ju inte veta att jag föredrar mousse, men jag antar att jag inte orkade bry mig just då.
Jag svimmade inte idag, men var helt kall inombords och befann mig någonstans i TWILIGHTzone. När hon kommenterade mitt hår med ”vilken underbar hårkvalite…” svarade jag i mitt töckentillstånd ”…vad fan skulle du annars säga? Att det är fult?”
Andra bloggar om: frisör, frisyr, hårsalong, hårvax, mode, schampoo, skönhet, smärta
adhd, add