Bloggblockering
När man har en blogg är det tänkt att man ska göra inlägg med jämna mellanrum. Eller åtminstone borde göra det. Men det orkar jag inte alltid. Allför ofta händer det att jag fastnar i pyjamasen eller hittar något roligare att göra…..oh, kolla in katten-syndromet växer sig ganska stort ibland, även om man älskar själva skrivandet och sina datorer. Fast ibland kan ju anledningarna vara flera.
Nu har det alltså hänt – jag vet inte vad jag ska skriva om, fastän det finns väldigt mycket att förmedla, så kan jag inte. Det är så att jag blivit rädd för att bli alldeles för personlig. Det undviker jag gärna, det har ni nog märkt, men det är av ren självbevarelsedrift. Så länge jag inte är personlig, kan ingen skada mig. Jag pratar inte gärna om mina mörka sidor och många tror att jag är lika förnuftig och stark som jag framställer mig själv här på bloggen. Men så är det inte! Jämte den soliga skribenten sitter den solkiga och nedsvärtade Frk F. Henne ser ni inte särskilt ofta här på bloggen. Hon spökar bara i kulisserna.
Många kanske tror att jag lever upp till alla de råd och tips som jag delat med mig angående ADHD och ADD. Men så är det inte. Jag använder dem som riktmärken och kämpar varje dag för att lyckas bli en smula bättre. Även om jag instinktivt känner att råden är rätt för oss med ADHD/ADD är det väldigt svårt att förändra sig. Speciellt efter 38 år med inkörda ADHDvanor och – stötestenar.
Även om man har fått själva nyckeln till att bli bättre, må bättre och fungera nästan som en normal människa, är det ändå som att träda in i en ny värld när man börjar se på saker och ting så som andra icke-ADHD människor gör. Jag gillar det inte alls och får emellanåt en väldigt stark stor lust att hoppa tillbaka till min håla igen.
Min blogg har mellan 250 och 600 besökare varje dag fastän jag knappt skriver något. Just antalet besökare får mig att bli lite rädd, det känns som om jag har förväntningar på mig. Vad gör en adhd:are då? Slår bakut, så klart, eller flyr fältet. Men det vill jag inte göra den här gången. Nu är det tid att ta tag i den biten också; att övervinna rädslan för att synliggöra alla mina sidor, ljusa som mörka. De kanske inte visar sig omeddelbart, men låt mig växa med uppgiften. För jag vill nämligen inte att en enda besökare lämnar mina sidor och tror att jag är nån slags ADHD/ADD-guru. Capice?!
Andra bloggar om: att leva med adhd, ADHD, ADD, blogga
november 10th, 2007 at 5:56 e m
Hej!
Tack för en väldigt läsvärd blogg. Jag är en 42 årig nydiagnostiserad kvinna (adhd+bipolär) och jag är glad för all information jag kan få! Härligt med alla tips!
Tack!
december 5th, 2007 at 11:45 e m
hittade din blogg idag efter lite slösurf på Bloggportalen. nä, inte behöver du vara en Guru för att bli läst. Det är skönt att läsa någon som beskriver och få känna igen sig, det blir mindre ensamt då. Jag skrattar lite åt mig själv när jag lästa pyjamas inlägget… vadå, skulle jag
*Skratt*. Jag har börjat jobba in en morgonrutin som jag ska genomföra innan jag gör något annat. Kan säga att den fullföljts en gång på två veckor men det är väl ändå en bra början. eller? Den ser iallafall ut som följer:
*Gå upp när veckar klockan ringer (jes, det kan ta sin tid)
*Duscha
*klä på mig riktiga kläder
*äta frukost
*borsta tänderna
*bädda sängen
SEDAN få jag slå på datorn. Men helst skulle jag göra något annat och bygga upp en rutin istället. Som alla uppgifter jag tagit på mig. Eller skriva. Eller…
Hm, sanningen är att det brukar se ut såhär
*stänga av väckarklockan och segsova en-två timmar till
*slå på datorn
* smeta på lite Deo, ta på en BH och leggings, leta upp skön T-shirt
* komma på att jag måste ta medicinen
*inse tre timmar senare att jag får betonghjälm om jag inte ätit när jag tar medicin
*vara för seg för att äta, klämma i mig knäckebröd med marmelad och flippa ännu mer av sockret (verkar inte fixa att äta socker längre)
* klockan är plötsligt tre och dagen har gått…
*vid sextiden kommer maken hem
*fastna vid datorn igen.
hmmmm
Men de dagarna som jag kommer igång på morgonen kan jag uträtta stordåd.
IPoden är förresten min viktigaste följeslagare. Med musik i lurarna kan jag hålla igång en hel dag. Utan den börjar jag sjunga för mig själv.