455 o1 o1

Kommer ni ihåg filmen Pretty woman? Jag minns att jag blev ganska chockad över att Julia Roberts vackra ansikte hade blivit inklippt på en annan kvinnas kropp när de gjorde filmaffischerna. Inte ens Julia Roberts kropp ansågs perfekt – åtminstone inte tillräckligt perfekt!

Många, inklusive mig själv, kämpar sig halvt fördärvade i sin strävan att vara någon annan än den de egentligen är. Allra mest uppenbart är det när det gäller de yttre behagen; våra kroppar, ansikten och kläder. Man vill väldigt gärna leva upp till de olika ideal som förmedlas i dagspress, TV, bloggar och annonser. Vi kämpar t.ex för att vara omöjligt smala, och vi spenderar ett okänt antal miljoner på hudprodukter och kosmetika. Men många kämpar också för att leva upp till ideal som handlar om arbete, studier, boende, semestrar, bjudningar, vänner, fritidssysslor. Observera att dessa perfekta ideal som vi vill uppnå trotsar allt förstånd.
 

Jag har själv kämpat med de här idealen. Ett av många exempel var när jag hade fött två  barn och fick en ganska besvärlig acne som inte ville ge med sig. Jag kände mig anskrämlig och ful. Jag var livrädd  och skräckslagen för att inte längre vara attraktiv. Är man inte attraktiv är man inte värdefull, trodde jag.

På liknande sätt kan man känna sig värdelös om man inte har rätt arbete eller utbildning. Man tror att man är mindre värd än den som har det perfekta arbetet eller toppbetyg i alla ämnen.

Det fanns tillfällen då jag verkligen bekräftade mina egna farhågor. Jag minns t.ex när min make(numera f.d) hade köpt en väldigt fin klänning som beröm o bekräftelse på att jag återvunnit min normalvikt efter graviditeterna. Den var underbar och passade mig perfekt. Det trista var bara att när jag tittade mig i spegeln, såg jag inte något annat än min fula hy. Jag hade en tjusig klänning och en fin figur – jag såg bra ut – men jag såg inte tillräckligt bra ut. Inte med mina ideal iallafall. Kan man inte vara perfekt till 100% – då kan man lika bra låta bli. Klänningen fick hänga i garderoben och varje gång jag såg den blev jag påmind om att jag inte var perfekt – inte tillräckligt perfekt.

Precis samma förhållande kan man ha till sina materiella ting. Man har en bra bil och en fin bostad, men ändå kan man inte se annat än rosten vid avgasröret eller spindelväven i hörnen.

Jag har fortfarande ärr från den där tiden, bokstavligt och känslomässigt. I en herrans massa år har jag använt make-up varenda dag – foundation, läppglans och mascara. Även de dagar då jag inte ens planerade att gå utanför dörren eller träffa någon brukade jag sminka mig. Om jag inte gjorde det, stod jag inte ut med att se mig i spegeln. Jag stod inte ut med de där fula ärren, inte ens om jag råkade skymta min spegelbild i en fönsterruta. Det spelade ingen roll att andra knappt lade märke till dem.

Make-upen dolde mina ärr, och på liknande sätt kan man som adhd-person vara väldigt duktig på  att dölja sitt funktionshinder. Inte bara för andra utan även för sig själva. Man strävar efter att vara så normal som möjligt, man vill passa in och man vill vara en del av en större gemenskap. Ibland funkar det bra, ibland hyfsat och ibland blir det rena katastrofen. Man krigar som en amazon för att leva upp till bilden av det som anses acceptabelt och bra. Men man mår inte bättre för det. Istället för att lyssna till sig själv, se sina förmågor och inrätta ett liv därefter har man börjat dra sig allt längre ifrån sanningen.

Så en dag, stannade jag helt plötsligt upp. Jag tittade mig själv i spegeln och lade märke till att jag inte hade något smink. Mina ärr syntes tydligt i den skarpa vårsolen som strålade genom fönstret. Men det kändes o.k att se sig själv. Jag vände mig inte bort för att slippa se, jag sprang inte efter täckstiftet och jag grämde mig inte heller för att just jag drabbats av vuxenacne till följd av graviditeter och hormonstormar.

Ärren är inte vackra, men de är en del av mig. De kräver lite mer smink och pyssel när man vill bli fin och ska gå på kalas.  Man får se till att ha gott om  tid och extra bra produkter för att det ska fungera. Man måste också förebygga genom god hudvård för att det inte ska blossa upp igen.

Som de flesta vet är det ganska svårt att bli av med de här ärren. De sitter där de sitter och jag har två val: att må dåligt av dem eller acceptera fakta och göra det bästa av situationen.

ADHD:n försvinner inte heller. Den sitter där den sitter och jag tror inte att den skulle försvinna ens om man amputerade huvudet. Jag har fortfarande två val: att må dåligt av att jag har ett funktionshinder eller acceptera fakta och göra det bästa av situationen?

Jag identiferar inte längre mig själv med hur jag ser ut, vilken lön jag har eller vilken bil jag kör. Jag är så mycket mer än mitt arbete, min inkomst och andra yttre betingelser.Det verkar som att i takt med att den inre bilden av ”jag” växer, blir också den yttre bilden av ”jag” lättare att acceptera. Då menar jag inte bara min egen bild av mitt utseende, utan även bilden av hur andra ser på mig och mina förehavanden.

Du kan inte bestämma vilken syn andra ska ha på dig. Men de som känner dig och värdesätter dig vet att du är så mycket mer än din adhd.  Fastän du har din adhd-diagnos och du skiljer dig från den stora majoriteten har du fortfarande väldigt mycket gemensamt med andra människor.

Under resan med adhd-diagnosen och alla de aha-upplevelser som följt därefter är det ganska lätt att förstå nödvändigheten av att alltid bibehålla kontakten med sina sanna känslor och aktivt arbeta med att förstå vad de egentligen handlar om. Man är varken mer eller mindre än den man  är. Man måste se sanningen i vitögat och utgå från det man är, här och nu. Man kan inte leva eller planera utifrån något man har varit eller önskar bli i framtiden.

Är det dina egna eller någon annans känslor och värderingar som du applicerar på dig själv? Vems ideal är det du ska leva upp till?  Vem mer än du själv ska känna sig nöjd? Vem har rätt att döma dig utan att känna till dina förmågor och hinder?

Som ADHD:are tar man lätt till sig av kritik och försöker upprätthålla sin värdighet genom att vara andra till lags. Det innebär att man krigar inta bara mot en oförstående omvärld,  utan också gentemot sig själv. Genom att acceptera sig själv, att se sig själv för den man verkligen är, gör man det möjligt även för omgivningen att se den man innerst inne är. Man ska vara sann och riktig, autentisk, framförallt mot sig själv, även när det gör ont.

När man kämpar med att hålla masken på plats utsätter man sig själv för många dumheter. Man försöker uppnå mål som inte är anpassade till ens förmåga. Risken för ett misslyckande blir stort och man hamnar lätt i en ond cirkel av klavertramp, där den ena händelsen efter den andra bara bidrar med ännu sämre självförtroende. 

Känner man sig själv och accepterar sina fel och brister, oavsett om de kan härledas till ADHD eller dålig hy, så bör man ha realistiska förväntningar på sig själv. Har man acnehy kanske man inte passar som ansiktsmodell för Lancome. Precis som man kanske inte ska utbilda sig till flygledare på Kastrup när man har ADHD.

adhd, add, att leva med adhd, tips, tillgång, julia roberts, jag, ego, själv, autentisk, sann

fortsättning följer…… kanske……får fundera en stund!

Detta inlägg postades måndag, oktober 22nd, 2007 kl. 12:48 e m och är arkiverad under ADHD, Allmänt, Familjeliv, Reflektioner. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.