455 o1 o1

I SvD finns idag en artikel skriven av Malin Thurezon, civilekonom och förälder. Hon berör själva själva kärnan i  den svåra konsten att vara yrkesarbetande förälder. Det är inte lätt, kan man konstatera, att vara två heltidsarbetande och samtidigt ha ansvaret  att uppfostra barn.

Med utgång från egna erfarenheter kan jag säga att yrkeskarriär och en ansvarsfull föräldraroll går dåligt ihop. Har man ett sedvanligt arbete, från klockan 8-16, innebär det att barnens arbetsdag är från 7 – 17 eftersom det tar två timmar att ta sig till och från min arbetsplats. Barnen har med andra ord ett tio timmar långt arbetspass varje vardag och det innebär 50 timmars arbetsvecka.

Med tanke på att ett mindre barn har en vakenperiod på ungefär 14 timmar per dygn så innebär det att ungefär 71, 43  % av den vakna tiden under vardagarna spenderas utan föräldrarnas närvaro.

Under vardagar får föräldrar och barn 20 gemensamma timmar att förfoga över, dvs fyra timmar om dagen. De flesta av oss vet att två timmar om morgonen och två timmar om kvällen varken kan räknas som kvalitativa eller kvantitativa. Dessa timmar stressas igenom av frukost, påklädning, färd till och från barnens dagis eller skola, mathandlande, middagsbestyr, kvällsbad, nattning osv……

Under helgen har familjen 48 timmar tillsammans och under 28 av dessa är barnet vaket och tillsammans med föräldrarna. Här finns  chanser att utöva kvalitativt föräldraskap och det är också då de flesta av dagens yrkesarbetande sköter om sina vardagsbestyr i form av hushållsarbete, umgänge och fritidssysslor. Även om det är nyttigt att våra avkommor deltar i dessa sysslor så försöker man tränga in lite aktiviteter som är direkt anpassade till barnens nivå. Förhoppningsvis har man själv lyckats stressa ned så pass mycket att man hinner se dem i ögonen och tillsammans bara njuta av att existera. Hej och hå!

Men idag är det alltså så att av veckans 98 vakna timmar spenderar barnen 50 på dagis och i skola. Jag tror min mor vänder sig i graven! 

Det är från henne jag har mina referenser och det är med henne jag jämför mig själv. Den enda slutsats jag kan dra är att jag är en dålig mor. Även om jag är en modern människa i ett modernt samhälle med helt andra värderingar än för trettio år sedan, så skriker mitt hjärta att något är fel.

Malin Thurezon skriver;

“Barnens välbefinnande är beroende av att föräldrarna mår bra och har tid och ork för dem. Genom att ge barnen av vår tid signalerar vi att de är viktiga”.

Då undrar jag hur det ska gå till?  Med min egen mamma som förebild och kompass för hur en god förälder ska göra kan jag bara konstatera att hennes och mina förutsättningar  är vitt skilda. För trettio år sedan, när jag själv var sju år, precis som min yngsta dotter är idag,  fungerade allt annorlunda.

Min mamma arbetade inte och kunde spendera hela sin tid i hemmet. Det var hennes arbete.  Min syster och jag gick aldrig på dagis, men vi deltog i olika barnaktiviteter i samhället där vi bodde och i vårt område fanns det gott om andra barn att leka med. Tillsammans med andra mammor och barn fick vi vår sociala träning och knöt vänskapsband som håller än idag.

När grundskolan började följde mamma oss till skoltaxin varje morgon och hon stod och väntade när vi kom hem på eftermiddagen kl 14. Då hade vi varit borta i sex timmar. Oftast slängde vi våra ryggor under en buske och sedan gick vi en lång runda i skogen tillsammans med mamma och hundarna. Senare på eftermiddagen fikade vi och hjälpte till med middagsmaten. Läste läxor och träffade kompisar. När pappa kom hem åt vi middag och pratade om dagen som varit. Pappa gillade att spela kort,  så vi brukade spela lite skitgubbe eller 21. Resten av kvällen spenderade vi barn tillsammans med föräldrarna framför tv:n eller ensamma på våra rum.  Det fanns en valmöjlighet för oss och våra föräldrar som inte finns idag. De var inte tvungna att suga ut den sista droppen ur varje timme bara för att vara tillsammans med oss. Inte heller behövde vi barn tvivla på föräldrarnas prioriteringar. Ingen kände sig försummad och ingen behövde ha dåligt samvete. Alla fick det som var och en behövde. Framförallt var ingen utmattad eller sönderstressad.

Pappa arbetade heltid som verkstadschef på ett större bilföretag. Han var inte akademiker och inte högavlönad men hade en lön  något över genomsnittet. Ändå klarade de av att ha två barn, hus ( med lån som så småningom var helt avbetalda) och bil.  Varje sommar åkte vi på semester utomlands och när vi döttrar blev tillräckligt stora fick vi en häst att dela ansvaret för. Dessutom hade de råd att spara till extra pensionsutbetalningar för båda. 

Allt var inte rosenskimrande. Jag hade ju redan då min adhd, som är ganska svår, och det ställde till en del för mig. Mina föräldrar orkade förstås bära den bördan också och jag kände alltid att vi döttrar var viktigast för dem. Idag behövs det inte mycket för att balansen ska rubbas i en familj. Idag hade jag varit ett typiskt barn som orsakat skilsmässa, skolinsatser, extraresurser, vårdplats, omhändertagande osvosvosv.  Jag är glad och stolt över att det inte blev så. Jag är väldigt tacksam för att jag föddes 1969 istället för 1999.

När jag själv läste på universitetet och drogs med i jämställdhetshysterin konfronterade jag oförskämt min mamma med att pappa hållit henne som slav. Utnyttjat henne som hushållerska och att hon borde kräva hans hjälp i hemmet, eller åtminstone ett liv efter eget huvud.

Givetvis blev hon arg och vi käftade en lång stund om vad som var rätt eller fel. Just då, för 15 år sedan förstod jag inte hennes resonemang. Men nu, med egna barn och en skilsmässa senare förstår jag bättre.

Det viktiga är inte vem som gör vad, utan vad vi åstadkommer gemensamt som familj. Som familj har man ansvar inför varandra. Om alla drar sitt strå till stacken kan alla må bra. Men om en, eller båda kräver sin fulla frihet att utvecklas som individ, kräver man också att den andre gör avkall på sin frihet. Pappa och jag möttes på halva vägen. Han tjänar pengarna och jag gör arbetet här hemma för att vi ska få en så rik fritid som möjligt tillsammans. En karriär utanför hemmet kan inte mäta sig med det värde som finns i en fungerande familj. För mig och pappa har tiden med familjen alltid varit viktigare än våra arbeten.

Min mamma kände sig inte som en slav. Hon var inte en hushållerska utan egen vilja eller behov, utan ansåg sig vara den som fått störst frihet av våra föräldrar. Hon slapp stressa iväg till arbetet, hon kunde tillbringa och planera dagarna precis som hon ville och framför allt kunde hon ägna hela sitt hjärta åt att dra upp plantor( plantorna var jag och min syster). Inte heller hade hon valt rollen som hemmafru för att hon saknade andra alternativ. Hon var utbildad bibliotekarie och hade läst i många år.

När jag tänker på vilka andra skillnader som finns mellan då och nu, så kan man inte låta bli att se hur annorlunda vi idag förhåller oss till tingen.

Mina föräldrar köpte inte hus förrän de var 43. Då hade de också sparat ihop till 1/3 av husets pris! Idag köper många hus redan när de är 30, men lånar amorteringsfritt till hela summan! Inte särskilt smart i tider som förändras. Snacka om stressfaktor!

Inte heller var de shopoholics och suktade efter trendprylar, märkeskläder, telefonabbonemang, senaste teknikprylarna eller att klå grannen om att ha bättre bil, tv, kök eller dyrare semester. De pratade aldrig med andra personer om vad saker kostade, vad pappa tjänade eller ojade sig över att de saknade något materiellt. Hade man andra värderingar då eller hade man inga problem alls? Vari ligger skillnaden mellan då och nu? Varför kunde man leva på en lön då,  men inte idag?

Som jag ser det är försörjningsbördan den främsta orsaken till att barnen inte får den tid de behöver av sina föräldrar. Men också att föräldrarna inte själv har tagit ställning till om de värderar de yttre eller inre värdena främst.

vardag, allmänt, samhälle, vård, barn, värde, familj, försörjning, stress, konsumtion, lön, tankar