Vad är "neuropsykiatri" inom vuxenpsykiatrin?
Följande har jag hämtat i Tidskriften för Svensk Psykiatri # 2 maj 2006 och är ett debattinlägg skrivet av Lena Nylander
På senare år har termen neuropsykiatri kom-
mit att användas allt flitigare. Med det me-
nar de allra flesta i dag ADHD och autismspekt-
rumstörningar. Överläkare Lena Nylander i Lund
ifrågasätter terminologin, men välkomnar det
neuropsykiatriska arbetssättet.
”Neuropsykiatri” inom vuxenpsykiatrin har i Sverige tidigare be-
tecknat enbart demenssjukdomar, och gör fortfarande det på vis-
sa håll. På senare tid har i Sverige ”neuropsykiatri” ofta kommit
att användas om enbart ett par diagnoser, nämligen ADHD och
tillstånd inom autismspektrum. ADHD och autismspektrumtill-
stånd har gemensamt att de kan diagnostiseras i barndomen och
alltså inte debuterar i tonår eller vuxen ålder, men har i övrigt olika
diagnoskriterier. I andra länder har man i ”neuropsykiatri” inbe-
gripit exempelvis epilepsi, MS, hjärnskador, Parkinsons sjukdom
och andra neurologiska sjukdomar med beteendemanifestationer.
Neuropsykologi brukar definieras som studiet av sambanden mel-
lan hjärnan och beteendet.
För mig är det självklart att all psykiatri är neuropsykiatri men
att detta inte behöver innebära att man förkastar exempelvis upp-
fattningen att upplevelser och erfarenheter har stor betydelse, eller
ser sin patient på något ”reduktionistiskt” sätt. All psykiatri är allt-
så neuropsykiatri – också. Nya arbetssätt kan och bör vara komplette-
rande, inte uteslutande, och det finns ju mycket modern forskning som
talar för att hjärnan förändras av våra upplevelser. Att man åter satt de
kognitiva problemen vid schizofreni i centrum har bidragit till större förstå-
else och bättre insatser för dessa patienter och jag har inte hört någon
tycka att detta har deformerat psykiatrin eller inneburit en förenklad syn på
patienterna. Allt fler psykoterapeutiskt arbetande psykologer och läkare tar
med patientens kognitiva förmågor i sin bedömning och behandlings-
uppläggning.
Fördel för psykiatrin
Om man skall behålla termen ”neuropsykiatri” inom vuxenpsyki-
atrin, så tycker jag att den bör betyda: Inte vissa diagnoser, utan
ett arbetssätt, som inbegriper även de kognitiva funktionerna och
som självklart ser hjärnan som det organ där psykiatriska symtom
uppstår och uttrycks, och där sammansmältningen av en individs
upplevelser och erfarenheter – av omvärlden och av den egna per-
sonen – sker, med de resurser som står till buds.
Att använda ett neuropsykiatriskt arbetssätt tror jag skulle vara till
fördel för psykiatrin i dess helhet, och inte minst i alla de fall där
man har svårt att förstå sig på en patient, eller där patienten trots en klar
psykiatrisk diagnos och rimlig behandling ändå har kvar ett
funktionshinder.
Ett neuropsy-kiatriskt arbetssätt innebär att man, i samarbete med patien-
ten och anhöriga, med standardiserade metoder kartlägger patientens
kognitiva funktioner och gör en noggrann utredning av starka och
svaga sidor – de svaga för att om möjligt ställa diagnos, de starka
för att veta vad man kan bygga på i behandling. Man måste veta hur
patienten tar in och bearbetar information för att kunna be-
möta och kommunicera på ett individanpassat, adekvat sätt.
En sådan undersökning inne-bär ofta att patienten får såväl insikt
som bekräftelse, och kan i så måtto vara en viktig del av
behandlingen. Det neuropsykiatriska arbetssättet innebär också att
man, oavsett patientens ålder, tar upp en utveck-lingsanamnes från
födelsen och framåt.
Respekt för patienter
Ett neuropsykiatriskt arbetssätt innebär respekt för patien-
tens svårigheter, erfarenheter och personlighet. Diagnosen
blir mindre viktig än individen – varje människa har rätt
att bli förstådd. Det är de professionellas sak att försöka för-
stå, och patientens (och anhörigas) sak att förklara och visa
så att det går att förstå. Neuropsykiatriskt arbetssätt kräver
ett nära samarbete och en ömsesidig förståelse för varandras
kompetensområde mellan läkare och psykologer. Alltså finns det
för det första ingen anledning att i vuxenpsykiatrin tala om enbart ADHD
och autismspektrumtillstånd, till skillnad från alla andra di-
agnoser, som neuropsykiatris-ka funktionshinder. Man kan
ju dessutom ha ett kognitivt funktionshinder utan att passa
in i någon diagnosgrupp.
För det andra är ”neuropsykiatri” inte vissa störningar/av-
vikelser, utan ett arbetssätt där man, utan att behöva förkasta
andra synsätt och förklaringsmodeller, också tillsammans
med patienten kartlägger och försöker förstå hennes hela ut-
veckling och kognitiva funktion för att komma fram till en
helhetssyn som gagnar patienten. Som Kierkegaard har skri-
vit: För att förstå en människa måste man förstå vad just den
människan förstår.
Lena Nylander
”Hjärnan
är det organ
där psykiatris-
ka symptom upp-
står och uttrycks
och där samman-
smältningen av en
individs upplevel-
ser och erfaren-
heter sker”
neuropsykiatri, adhd, autismspektrumstörning, psykiatri, vård, behandling